För många år sedan läste jag i ett nyhetsbrev av de amerikanska relations-guruna Katie och Gay Hendricks att det inte behövs två för att förändra en parrelation mot det bättre. Det var vid en tidpunkt då mitt intresse för vad som styr samspelet mellan mänskor i ett nära förhållande just börjat gro. Påståendet kändes ganska radikalt - befriande - mot bakgrunden av det lilla jag då visste om arbetet med kärleksrelationer. Men ändå: Krävs det faktiskt inte två, båda parters goda vilja och ansträngning för att vi skall kunna ha det verkligt bra tillsammans? Jo, visst gör det. Men poängen är en annan och den handlar om att påbörja förändring, få hjulen att börja rulla liksom. Så här ser jag på det idag:
Det är inte helt ovanligt att vi, då vi är missnöjda med våra relationer, sätter vårt fokus på den andra. Där projicerar vi vår frustration, det som skaver och irriterar, sårar och kränker. Där anser, förväntar vi oss och kräver att förändringen skall ske. Alltför ofta - om du bara skulle begripa, lyssna, låta bli! – befinner vi oss i den hopplösa förhoppningen om att den andra skall förändra sig. Vi engagerar oss på det ena eller det andra sättet för att få det att hända – fast vi någonstans vet att vi tagit oss an ett omöjligt projekt. Omöjligt också därför att det inte bidrar till ett förhållande där vi båda upplever acceptans, trygghet och tillfredställelse.
Det finns andra, bättre sätt.
Jag tycker om att likna mötet mellan två mänskor vid en spegel. En spegel där vi, ju närmare vi kommer varandra, erbjuds en allt djupare inblick i oss själva. En spegel som visar att våra reaktioner på den andras handlingar, mycket ofta, avslöjar mer om oss själva än om den andra. Spegelliknelsen innebär att vi, istället för att mer eller mindre medvetet skjuta över ansvaret på den andra, börjar undersöka våra egna reaktioner och förhållningssätt. Varför tolkar jag ett visst ordval, ett visst beteende som jag gör, varför irriterar det mig och varför fördömer jag dig för det? Är mina tolkningar sanna, eller är de ”bara” eller delvis – ja, just tolkningar? Varför har de då en sådan kraft att styra mina reaktioner, mig?
Undersök och granska, fråga varför och gå till botten med det du finner i dina svar. Var ärlig med dig själv! Kan det vara så att du, genom ditt eget sätt att handla eller låta bli, på något plan är delaktig i den dynamik som utspelar sig mellan dig och mig?
Det här är knepiga frågor. De processer de ger upphov till är inte nödvändigtvis lätta. Inte sällan kommer de med smärta, skam, känslor av otillräcklighet eller en nästan outhärdlig sårbarhet. Men ändå är det när vi börjar ge akt på oss själva och samtidigt släpper illusionen om att vår lycka framförallt ligger på vår partners axlar (jag ska skriva mer om det här en annan gång, jag lovar!), som vi så småningom börjar komma förändringen på spåren.
Det är i denna vändning som vi ges möjlighet att i oss själva upptäcka en uppsättning vanor och antaganden som vi mer eller mindre medvetet tillåter styra en (stor) del av våra liv.
Det är också då som vi ges tillfälle att inse att det bland dessa finns en (hel) del som inte längre tjänar oss eller våra relationer. Vi märker kanske att vi – av en eller annan orsak - begränsar den vi tillåtit oss att vara, det vi tillåtit oss att behöva, önska och be om. Vi kanske t.o.m. ser att vi – av en eller annan orsak – förväntar oss saker av oss själva och den andra, som vi vid närmare eftertanke egentligen inte står bakom. Vi förskräcks vid åsynen av våra rädslor, och vill försvinna inför den osäkerhet och den sårbarhet som vi kanske aldrig ens för oss själva tillkännagivit. Ändå finns de där, ihärdigt och i de mest uppfinningsrika förklädnader pockande på vår uppmärksamhet, vårt medkännande och vårt överseende.
Det här är en process som handlar om att medvetandegöra. Många gånger gör den oss uppmärksamma på att det till stor del är våra egna tanke- och handlingsmönster som förhindrar den närhet som vi hoppats på och drömt om. Då du upplever att den andra inte lyssnar på dig, inte kommunicerar tillräckligt öppet och ofta, börja därför med att fråga dig själv: I hur hög grad bidrar jag med det jag saknar? Lyssnar jag verkligen till dig - eller antar jag att jag redan vet allt om vad du vill säga, tänker och förstår? Har jag gjort det till en vana att kommunicera öppet kring det jag tänker? Och lika viktigt: Hur mycket lyssnar jag egentligen till mig själv, hur öppen är jag med mig själv kring det jag tänker, känner och behöver? Hur mycket hörsammar jag mig själv och mina behov?
Det är någonstans här, i svallvågorna av dessa frågor, som innebörden finns av påståendet om att det inte skulle behövas två för att förändra ett parförhållande. För det är när jag börjar ge mig själv och mitt förhållande det jag saknat och behöver, som det finns möjlighet för något nytt. Nu kan det börja röra på sig, nu finns det chans för nya konstellationer mellan dig och mig, och vi faller plötsligt i ett annat ljus inför varandra. Kanske beror det på det utrymme som uppstår då jag själv stiger ur en låst position, eller på den energi som frigörs då jag spränger sedan länge urväxta mönster. Kanske är det den inspiration, de exempel som jag ger då jag börjar ta mitt eget ansvar. Den lättnad som infinner sig då jag istället för förakt har medkännande både med mina egna och dina tillkortakommanden. Sakta växer det fram något nytt mellan oss, något som rymmer mera tillit, förtroende och närhet.
Och plötsligt finns där plats för en glädje som vi inbillat oss att varit begränsad till vår första tid tillsammans. En glädje som med ens förefaller gränslös.