Nu när år 2019 nästan kommit till sin ände, känner jag djup tacksamhet för vart livet lett mig detta år. Jag har flugit på enorma glädjemoln och simmat i vågor av flödande inspiration. Jag har råkat öga mot öga med mina djupaste rädslor, och stått skräckslagen inför en smärta jag trodde mitt hjärta aldrig skulle kunna repa sig från. Och jag har på ett ännu djupare plan än förr insett hur belönande, hur meningsfullt, och hur befriande det är att våga möta allt som livet kommer med - varje stund av det - med närvaro och en nästan skamlös nyfikenhet. Jag är tacksam och jag lovar att fortsätta odla mitt mod att leva så sant jag kan.
Jag brukar inte ge nyårslöften. Det är ingen principsak, det har bara inte lockat mig. Och nu, när år 2020 - det nya decenniet - nästan är här, bubblar lusten att förbinda sig plötsligt upp i mig.
I sin bok The places that scare you: a guide to fearlessness in difficult times, skriver den amerikanska buddhistnunnan Pema Chödrön: "Medkänslan är inte en relation mellan den som helar och den som är sårad. Det är en relation mellan två jämlikar. Det är först när vi är väl förtrogna med vårt eget mörker som vi kan vara i någon annans mörker. Medkänslan blir på riktigt när vi upptäcker att vi båda är mänskliga."[1]Det här är min klart uttalade ledstjärna i allt arbete jag gör för att stöda och gå bredvid mänskor som befinner sig mitt uppe i utmanande livsskeden och processer. Den handlar inte bara om en beredskap att känna - och minnas - den smärta vi djupast sett delar: rädslan för att inte vara värda kärlek och att lämnas utanför, rädslan för att inte räcka till. Den handlar också om en insikt att ingen av oss nånsin blir ”färdiga”, att våra liv inte är projekt vi betar av och till slut levererar. Utan om att vi ständigt rör oss mellan ljus och mörker, glädje och sorg, tillit och tvivel, acceptans och fördömanden… Och att den rörelsen är en del av att vara mänska. Medkänslan är insikten om att vi går hand i hand. Alltid. Oavsett om vi väljer att kännas vid det.
Jag lovar att göra mitt bästa för att alltid kännas vid det.
Det här innebär ett löfte till, förutan vilket jag tror att medkänslan löper risken för att bli bara tomma ord. I min värld och i min vokabulär blir det ett löfte jag tillägnar mitt inre barn. Den aspekt av oss som känner, önskar och behöver. Den del av oss för vars skull det är vår uppgift att dra också de gränser som känns jobbiga att stå upp för, och att hålla fast vid så länge det är nödvändigt. För vars skull vi fått privilegiet att bli vuxna och bära ansvar - på allvar. För vars skull vi måste inse att vi duger och räcker till – just nu, inte ”sen, när…”. Det inre barn som av somliga kallas vårt autentiska, vårt sanna jag. Och som vi därför måste göra vårt yttersta för att ta hand om och beskydda.
Henne skall jag aldrig mera glömma, henne förblir jag trogen. Det löftet ger jag mig själv och dem jag älskar.
Jag önskar DIG allt du behöver för att växa och blomstra. Gott nytt år 2020!
[1]Svensk översättning i Brené Brown, 2010: Mod att vara operfekt, s. 39.