Det inre barnet symboliserar den sanna, autentiska aspekten av oss själva. Det står för våra känslor, behov och önskningar, men också för vår kreativitet, nyfikenhet och livsglädje. Vårt inre barn karaktäriseras av en oändlig skörhet, som vi ofta redan som små lärt oss att tränga undan och ersätta med en uppsättning strategier som vår omgivning lättare kunnat tolerera. Det som ingen berättat är att vi i våra försök att springa ifrån vår egen sårbarhet, samtidigt gör oss otillgängliga för den själsstyrka som tillåter oss att slå ut i full blom. Vägen hem till oss själva, till det ställe där vi har tillträde till vår inre kraft och vår unika potential, går därför rakt igenom denna sårbarhet. Vårt uppdrag blir då att återskapa förhållandet till vårt inre barn, att hålla det i acceptans, omsorg och medkänsla, och att för oss själva bli den vuxna som vi kanske aldrig haft.
Många av de svårigheter som vi i vuxen ålder tampas med har sin upprinnelse i tidiga erfarenheter då vi upplevt något slag av känslomässig ensamhet eller brist på stöd. Erfarenheter, via vilka vi fått lära oss att vissa sidor av oss själva inte ger oss den livsviktiga kontakt som flödar när vi bemöts med värme och acceptans av dem som står oss närmast. Det kanske handlat om känslor som vi lämnats ensamma med och i värsta fall klandrats för. Eller beteenden och handlingar som vi ratats för utan att någonsin ha givits tillfälle att förklara oss. Det kanske gällt egenskaper som nedvärderats, och som i värsta fall lett till hån eller bestraffningar i den omgivning där vi vuxit upp. Eller upplevelsen av hur vår spirande handlingskraft på ett eller annat sätt kuvats utan att vi erbjudits möjlighet att ifrågasätta yttre auktoriteter.
När du bjuder in ditt inre barn i arbetet med dig själv, möjliggör du ett alldeles nytt förhållande till just dessa sidor. Till de aspekter som du för länge sedan lärt dig att avvisa och kanske till och med glömt bort. En av de första etapperna på denna resa innebär ofta att du medvetandegör de kompenserande strategier, med vilka du an efter täppt igen den smärta som glappet efter ditt utestängda jag lämnat efter sig. Sådana strategier som en gång förvisso tjänat dig, eftersom de mera effektivt lockat fram de vuxnas uppmärksamhet och det godkännande som du, liksom vi alla, så trängande behövt. Strategier som du ändå med tiden vuxit ur, och som du plötsligt inser att utgör ett kugghjul i det maskineri som håller dig tillbaka. Och som gör dig så oändligt mycket mindre än du någonsin varit avsedd att vara.
Och det är i detta skede någonstans som du står inför valet att släppa taget. Att lägga dig platt inför det som du trott att dina vid det här laget perfekt automatiserade handlingsmönster ska skydda dig ifrån. Det är här någonstans som du kan välja att möta och ta emot den sköra, övergivna och utfrusna delen av dig själv. Den lilla varelse som bär på din storhet, men som förpassats till de skuggiga dalarna i ditt medvetandes marginaler. Ett litet barn som i sin frustration över att inte bli sedd, inte få växa och uttrycka den sanning som är ditt liv, ändå tenderar att regera din vardag och dina relationer. Via skam, rädsla, ilska och osäkerhet. Via allt det som du inte fått vara. Och som du lagt så mycket av din kraft på att se till att aldrig bli.
Att återknyta kontakten till ditt inre barn ber dig därför om ett slags hjältemod. Det mod som gör dig villig att ge utrymme för dina känslor, lyssna till dem och ta dem på allvar. Det mod som gör dig redo att falla handlöst och blotta din strupe inför din egen sårbarhet. Den orubblighet som förbinder dig till att hålla, acceptera och behandla med vördnad ditt allra sköraste.
Mer än något annat är arbetet med ditt inre barn en utforskning som ger utrymme för din egen sanna röst. Den längtan i dig som säger att det är dags att äntligen frigöra dig från själv-saboterande trosföreställningar som krymper ditt eget värde. Mer än väl känner du de där djupt rotade tankespökena som försökt få dig att kväsa dina behov och förminska betydelsen av den frihet du drömmer om. Den där ständigt kritiserande rösten som fjättrar dig vid rostiga handlingsmodeller, förlamar din initiativförmåga och tystar din egen röst. De där unket luktande idéerna som fått dig att tro att det är nåt som är så grundläggande fel på dig att du aldrig kommer att räcka till.
Det här är något av ett annat slag. Det är en upptäcktsfärd som uttrycker inget mindre än din vilja att älska och till fullo acceptera dig själv. Det är en impuls från djupet av ditt inre som väcker till liv den mullrande övertygelsen om briljansen och skönheten i det som aldrig är perfekt: din mänsklighet, dina självklara tillkortakommanden och de oersättliga gåvor som är ditt strålande bidrag till världen.
I sin bok Våga vara operfekt skriver Brené Brown att det är när vi tar avstånd från de delar av vårt liv som inte stämmer överens med det vi tror att vi förväntas vara, som vi hamnar utanför vår egen berättelse. Och att det är när vi befinner oss på dessa villovägar som vi alltför lätt förleds att tro, att vårt eget värde är beroende av hur väl vi lyckats behaga, prestera och på ett eller annat sätt hävda oss. Brown använder inte termen det inre barnet. Men hon uppmanar oss att träna upp vår förmåga att möta, äga - och motsäga - den skam som så effektivt håller oss på mattan. Och att helhjärtat gå in för att älska oss själva. Just nu! Inte sen … när vi gått ner de där tre kilona, blivit en bättre förälder, mer moget lärt oss att hantera vårt parförhållande, överträffat våra kolleger på jobbet. Eller frigjort oss från uttjänta anpassningsstrategier och fängslande trosföreställningar, för den delen!
Det här är vår uppgift då vi långsamt återskapar förtroendet mellan vårt inre barn och den vuxna vi vill vara för oss själva. Att varje dag anta utmaningen och vägra gå med på något annat än att älska oss själva just nu. Så som vi förbehållslöst ger vår kärlek till ett litet barn. Att med ärlighet och respekt se våra svårigheter för vad de är, och att bemöta våra sårbara delar med medkänsla och förståelse. Istället för att gång på gång meja ner oss själva då vi misslyckats med att radera dem. Att våga be om hjälp och stöd, och att tryggt stå vid vår egen sida när vi uttrycker våra behov, våra värderingar och det vi önskar oss. Att locka fram vår egen lekfullhet och att stärka vår förmåga att njuta, känna glädje och ta emot den kärlek som finns omkring oss. Och att med tillförsikt uppmuntra och fira oss själva då vi ännu en gång på darrande ben tagit risken att träda fram som den vi är.
Att sakta andas ut, stiga åt sidan för oss själva och ge efter inför den själsstyrka som hela tiden funnits där inom oss.