Det finns en gammal historia om en figur som planlöst irrar runt i världen, utan riktning och famlande efter mening - ända tills den dag då den hittar sin perfekta hälft, och i sammansmältningen med denna äntligen finner helhet, balans och lycka. För alltid. Sagan härstammar från Antiken, där den berättades av Aristofanes som gjorde anspråk på att beskriva människans lott i världen. Ensam och irrande, eller tvåsam och hel, menade han. Nuförtiden tycker vi kanske att Aristofanes’ övertygelse är naiv, åtminstone är det vad vi säger högt. Ändå finns den kvar, den där starka underströmmen som upprätthålls via mainstream musik- och filmindustri, via sagan om prinsen och prinsessan som levde lyckliga i alla sina dar. En underström med många virvlar som självklart påverkar det sätt vi förhåller oss till kärlek i en parrelation.
Den skapar pirrande förväntan, den romantiska idén om den enda rätta. Och stor förvirring.
För det är kanske så att du är rätt för mig, det är nåt jag bara vet och känner. Samtidigt inser jag, snudd på skamset, att min första nästan instinktiva reaktion på en konflikt mellan oss får mig att överväga slutet, frestar mig att ta mitt pick och pack och dra. Det slår marken under fötterna på oss och gräver en grop där vi skulle haft mark att bygga på, slungar oss tillbaka till ruta ett fast vi trodde att vi kommit mycket längre. Tills någon påpekar för mig att mina slutsatser om den riktiga kärleken kanske är förhastade och därför fått mig att tro:
Att den rätta grälar man inte med! Att den riktiga kärleken är lätt och okomplicerad! Att den kommer att ordna det för mig så att jag slipper irritationen, meningsskiljaktigheterna och svartsjukan. Allt det där jag inte rår på, och som leder till slitsamma spänningar och öppna konflikter.
Den riktiga kärleken, tänker vi, kan inte vara så svår. Får inte göra så ont. Vi måste bara hitta den.
Och plötsligt står vi där, öga mot öga med det djupt röda. Vi möter vår perfekta hälft, den som Aristofanes visste berätta om. Den som får oss att känna att vi två verkligen kompletterar varandra, och som för en tid stillar den längtan efter tvåsamhet i vars harmoni vi skulle läkas. Lycka! Till den dag vi märker att de egenskaper som en gång tände vår förälskelse nu i allt högre grad väcker vår irritation. Och sprickan är ett faktum. Lurad – igen.
~
Det är inte ovanligt att vi dras till och etablerar förhållanden med människor som vi delvis upplever som våra motsatser. De har egenskaper som vi själva inte har tillgång till, tycker vi. Fenomenet är välkänt bland dem som jobbar med parrelationer. De vet att sådana uppfattningar – snarare än att beskriva den totala sanningen om våra personligheter – ofta handlar om sidor av oss själva som vi inte givit utrymme. Sidor som vi tagit avstånd från och kanske t.o.m. fördömt. Sidor som är en del av den vi är, men som vi valt att inte kännas vid. Kanske gäller det förväntningar och könsroller som fått oss att undertrycka sådana egenskaper som vi fått förstå att tillfaller det ”motsatta” könet. Eller så handlar det om beteenden och känslor som vi sedan små lärt oss att värdera som icke-acceptabla gällande t.ex. hur vi handskas med och förhåller oss till glädje, sårbarhet, prestationer eller pengar.
Poängen är att det vid sidan av våra personlighetsdrag och medfödda egenheter finns en uppsättning egenskaper som är inlärda, egenskaper som vi ofta ganska omedvetet gått in för att framhäva eller tona ned. Frågan om vår identitet är alltså i viss mån en fråga om vad vi lärt oss och vad vi (inte) lagt oss till med – den gäller inte nödvändigtvis vem vi egentligen är! Det här innebär att vår förälskelse i en person som vi upplever som vår kompletterande motsats mycket väl kan handla om vår längtan efter helhet. Men i denna längtan blir myten om den enda rätta lätt en effektiv projektion, och vi förleds att söka i en annan det vi saknar i oss själva. Det tröstar kanske för en tid, men räcker sällan hela vägen.
Sagan om den riktiga kärleken och den enda rätta tycks förenkla något som är alltför stort och fantastiskt för att kunna placeras i lådor. Istället för att föra oss närmare varandra kring det som när, bär och helar drar den krokben för oss och bäddar därmed för känslor av misslyckande och otillräcklighet.
Kärleken är kanske inte (bara) så okomplicerad som vi hade önskat, men den kan vara den tålmodigaste av lärare. Den ingjuter i oss det mod vi behöver så att vi – istället för att packa och dra - vågar stanna kvar och blicka inåt. Den erbjuder oss den inspiration som motiverar att – istället för att blint irra runt i världen - undersöka, acceptera och sakta kalla hem de sidor av oss själva som fördrivits ut i skuggan. Den skärper våra sinnen och ger oss möjlighet att – istället för att ta varann för givet – förundras över den som valt att gå bredvid oss. Och den visar oss, ibland med bländande klarhet, att den enda rätta är så mycket mer än vår perfekta hälft.