Har du en benägenhet att oroa dig för din kärleksrelation? Är du påfallande uppmärksam på skiftningar i din partners humör, och är du kvick att dra slutsatsen att den andras sinnesstämningar beror på dig? Särskilt om dom skiftat till det sämre. Kritiserar du dig själv för att vara allt för beroende av din partner och alltför mycket sukta efter den andras uppmärksamhet? Helt enkelt vara alltför ”needy”, som det med en stark underton av nedlåtenhet heter på engelska.
Kanske har det att göra med att du har utvecklat det som kallas för ett ängsligt anknytningsmönster. Kanske det är därför som det är så viktigt för dig med regelbundna och tydliga kärleksbetygelser, samtidigt som du har svårt att riktigt tro på dem och ta dem till dig. Kanske din benägenhet för starka känsloutbrott, som du tidigt lärt dig att skämmas för och viftar bort som din tendens till drama, egentligen kan spåras till en underström av otrygghet. En otrygghet som ständigt pockar på och skapar oro. Oberoende av vem din partner är.
Kanske ruvar det i dig, strax under ditt starka behov av närhet och din förmåga att uppfatta finstilta nyanser i stämningar och utstrålning, en slumrande rädsla för att bli övergiven.
Ett ängsligt anknytningsmönster[1]utgör en av i huvudsak tre olika anknytningsstilar som visat sig styra en stor del av hur vi människor fungerar i ett parförhållande. I korthet kan man säga att det sätt vi förhåller oss till bl.a. närhet, känslor, konflikter och sex i våra kärleksrelationer går hand i hand med den anknytningsstil som vi under vårt liv kommit att utveckla. Man talar om en trygg anknytningsstil och två så kallat otrygga, nämligen den ängsliga respektive den undvikande. De här tre anknytningsstilarna beskriver inte bara vissa typiska handlings-modeller, som är med och styr både hur vi närmar oss varandra och vad vi förväntar oss av våra kärleksrelationer. De bär också på värdefull information om vissa specifika behov som vi människor har i en nära relation och som ofta har ett djupt samband med våra egna känslomässiga erfarenheter.
För oss som identifierar oss med det ängsliga anknytningsmönstret är det alltså typiskt att känna ett starkt behov av fysisk och/eller känslomässig närhet till vår partner. Och vi är ofta snabba på att snappa upp det vi tolkar som ett hot mot den andras tillgänglighet. Det kan vara frågan om skiftningar i den andras humör, men också handla om tidigare partners, vänner eller hobbyn som upplevs undergräva eller ta för mycket plats i den gemensamma tillvaron. Om du däremot utvecklat mera av det som kallas en undvikande anknytningsstil kommer du att förhålla dig på ett helt annat sätt i en kärleksrelation. Då är det inte långsökt att du upplever en slags inneboende konflikt mellan ditt behov av närhet, å den ena sidan, och det som du uppfattar som ett intrång på din frihet, å den andra. Kanske är du benägen att känna dig instängd eller kontrollerad och har ett stort behov av att dra dig tillbaka till ditt eget utrymme. Kanske känner du dig överväldigad av och oförmögen att svara på de förväntningar på någorlunda tydlig kommunikation och känslomässig tillgänglighet som en parrelation så ofta kommer med.
Kanske ruvar det i dig, strax under ditt behov av att alltid hålla ett visst avstånd också till den du älskar, ett gnagande obehag för det beroende som utgör en naturlig del av varje kärleksförhållande.
För den ängsliga och den undvikande kommer parförhållandet ofta med utmaningar som är specifikt relaterade till deras sätt att knyta an. Det här gäller särskilt om de åtagit sig projektet att bygga en tillvaro tillsammans. På ett djupare, och ofta omedvetet plan, uppfattar ingen av dem egentligen den nära relationen, som sådan, som ett särskilt tryggt ställe att vara på. Istället garderar de sig mot den på ett sätt som inte alltid stöder en fungerande och harmonisk samvaro. Till skillnad från dem som utvecklat ett tryggt anknytningsmönster, har de otrygga en större tendens för att överhuvudtaget lägga märke till sådant i parförhållandet som kan uppfattas som ett orosmoln. Utgångsläget för den trygga däremot är – ja, just trygghet! Det betyder förstås inte att personer som utvecklat ett tryggt anknytningsmönster skulle ha konfliktfria parrelationer. Däremot betyder det att deras problem och utmaningar mera sällan är kopplade direkt till frågor som gäller känslomässig närhet och förmågan att fästa sig, förbinda sig till en kärlekspartner. Den trygga har liksom en annan programmering, en grundläggande förväntan om att kärleken finns där för dem, om att vara värd att älskas, och om att deras partner vill dem väl. Ofta går denna programmering hand i hand med en utvecklad förmåga till konstruktiv kommunikation, som inte riskerar ställas på huvudet av misstolkade signaler och förutfattade meningar om den andras avsikter och känslor.
Anknytningsteorin och all den forskning som gjorts däromkring utgör en fantastisk källa till både insikt och medkänsla. Insikt där vi tidigare haft svårt att förstå oss på våra egna reaktioner och beteenden. Medkänsla där vi, som vi så ofta gör, haft för vana att fördöma våra egna eller den andras behov. Anknytningsteorin varken kritiserar oss eller kräver av oss att vara nåt annat än vi är. Istället spårar den vår benägenhet att våga hänge oss åt varandra tillbaka till de erfarenheter som genom våra liv präglat vår upplevelse av och vår tro på att vi har rätt till kärleken. Tillbaka till vårt grundläggande mänskliga behov av att bli sedda, accepterade och värda att älskas precis sådana som vi är.
För den vuxna vi är idag handlar det om upplevelser som på ett mycket djupt plan lagt grunden för vår fallenhet för att känna oss trygga. I världen, i oss själva och i våra kärleksförhållanden.
Självklart ger beskrivningen av de tre anknytningsstilarna en utstuderad bild av något som i verkligheten ofta (men inte alltid) är mer nyanserat. Ibland identifierar vi oss som en kombination av två eller alla tre stilar, men i det stora hela ligger tyngdpunkten ändå ofta på en av dem. Ibland övergår också människor från ett till ett annat anknytningsmönster, till exempel så att en otrygg partner blir allt tryggare som en följd av den andras trygga anknytningsstil. Eller som en följd av att hen medvetet arbetat med sig själv för att skapa större inre trygghet och därmed stabilare relationer. Det som kunskapen om våra olika sätt att knyta an tillför, är en möjlighet att medvetandegöra och bli mer förtrogna med vad som väcks i oss då vi börjar fästa oss vid en annan. Hur vi via detta påverkar varandra och vår relation. Och vad det är som ligger bakom. Den ger oss också tydliga ledtrådar till varför vår gemensamma tillvaro, trots att vi älskar varandra, ibland kan vara så oerhört konfliktfylld. Och den ger oss verktyg, som stöder oss att själva skapa mera trygghet, närhet och acceptans i samvaron med varandra.
Trots våra olikheter.
[1]På svenska heter det egentligen ambivalent anknytningsmönster, men jag föredrar att direkt översätta engelskans anxious attachment style, helt enkelt för att det är tydligare.