Del 1. Om att förälska sig i det som är bekant
Can this person make me happy? frågar relationsgurun, och fortsätter med eftertryck: In order to understand whether a person can make you happy, look not to how you feel about them. Look to how they make you feel. I repeat: Look not to how you feel...
Han är lång och gänglig. Breda axlar och ett symmetriskt ansikte. Hans intonation är perfekt och han är övertygande i sitt sätt. Jag har faktiskt ingen aning om vem han är där han susar förbi i ett av alla korta facebook-klipp. Men det han för fram är åtminstone delvis sant. Hur innerligt vi än känner för en annan, så är det inte givet att vi kommer att bli lyckliga tillsammans. Det vi känner kan däremot avslöja en hel del om vår programmering kring det vi kallar kärlek och attraktion.
Om vi gör oss besväret vill säga, att titta efter lite närmare. Och finner modet. Det är ofta där vi börjar tveka.
Men om nyfikenheten drar det längre strået, så kanske vi får syn på både det ena och det andra. Och kanske får vi äntligen lite mera klarhet i sådant som länge skapat förvirring i den verklighet vi lever. Kanske inser vi vad det egentligen var som vi i början uppfattade som "så tryggt" hos den andra. Och kanske går det upp för oss att det, när det kommer till kritan, snarare än om trygghet handlar om något vi känner igen. Något som känns bekant från tidigare och som vi en gång för länge sedan har vant oss vid. Då kan det hända att vi plötsligt står där med en ledtråd värd sin vikt i guld. En ledtråd som för oss hela vägen tillbaka till det som vi för länge sedan lärt oss att förhålla oss till och anpassa oss efter. Hos någon helt annan än den vi känner så starkt för just nu.
Någon som vi förvisso en gång varit djupt känslomässigt beroende av, och vars avtryck i oss därför tenderar att starkt prägla särskilt våra vuxna kärleksrelationer. Jag menar en förälder eller en omsorgsperson.
En sak som är viktig att förstå då vi vänder på kärlekens stenar inuti är att det i oss alla finns en sida - en del av vår hjärna - som är benägen att dra mycket snabba slutsatser gällande det vi uppfattar som tryggt. Och ännu viktigare: att dessa slutsatser oftast görs med utgångspunkt i det som på ett eller annat sätt är bekant från tidigare. Det är alltså frågan om en mekanism som tenderar att dra likhetstecken mellan det bekanta och det trygga. Utan desto större analys, utan att nödvändigtvis ens involvera vårt intellekt i beräkningen. Det är alltså frågan om en blixtsnabb process som sker på ett omedvetet plan i en hjärna som sparar energi.
Det är den här växeln som slår på i mig då jag vid förnimmelsen av tobaksrök slappnar av och känner mig väl till mods. Långt innan själva tanken nått mig att det luktar tobak. Därför att en av de andedräkter som vyssjade mitt pyttelilla jag, och ett av de par händer som vaggade dess lilla kropp till ro när hon var ny och många år därefter, var impregnerade av Camel-cigaretter. Det är knappast en slump att dom jag betraktar som mitt livs stora kärlekar båda rökt som borstbindare.
Och javisst! Det kan vara en hel del mer ödesdigert än så. För det som känns bekant, det som vi är vana vid, är inte nödvändigtvis tryggt alls. Det kan vara livsfarligt.
Det kan vara livsfarligt t.ex. för att vi som barn berövats möjligheten att lära oss särskilja det som är tröstande och lugnande från det som är hotande och stressande. Som när den person vi lärt oss söka skydd hos också förkroppsligat en fara som vi måste värja oss emot. Som när vår go-to person är den som skadar oss. Fysiskt, som i slag och misshandel. Psykiskt, som i skällsord, hån, orimliga krav, men också fientlig nonchalans. Då vänjer vi oss vid att människor som vi tror att på något sätt kunde göra oss gott inte går att lita på. Samtidigt som det djupt inom oss cementerats en koppling mellan just det och kärlek. För att vi fått lära oss att kärlek smärtar.
Och javisst, ibland kan det vara svårare att få syn på. Mer komplicerat och mindre uppenbart. Kanske var det så att källan till den kärlek du som barn så innerligt behövde var stark och intensiv. På något sätt så tillgänglig och nära. Och ändå var det som om kärleken fanns där bara på villkor. Som om den gavs som smakprov med pipett, och som vore den en ära få förunnad. Enbart dem som uppnått idealen. Och du räcktes nästan upp, men ändå aldrig helt. För att ribban alltid höjdes i det ögonblick som du nått mål. Och du lärde dig, på nytt och om igen, att kärleken finns överallt och nästan inom räckhåll. Men att det är du som inte räcker till.
Och det vande du dig vid, och kopplar nu till kärlek. Och förälskar dig där ömsesidig kärlek inte finns. Eller där den verkar vara nåt du aktivt måste göra dig förtjänt av. Nästan som ett byte som du måste fånga, eller som en ynnest du behöver inse hur du gör dig värdig.
~~
Det här är exempel på erfarenheter som involverar djupt förvirrande upplevelser av kärlek. Du ser att jag tar i ordentligt, så som det kanske faller sig för en som känner dramat in på bara skinnet. Men det är också för att tydliggöra det vi pratar om. Och naturligtvis behöver det inte vara så dramatiskt. Det kan också handla om erfarenheten av en förälder/omsorgsperson som alltid vetat bättre än du och som (kanske utan desto större avsikt) fått din åsikt att verka ogenomtänkt. Eller någon som ständigt förminskar och ogiltigförklarar det du känner, drömmer om och väljer. Eller någon som gång efter annan lovat guld och gröna skogar utan att någonsin infria sina löften, utan att någonsin förklara varför.
Och det kan också vara så att du fått vänja dig vid nån som för det mesta sett dig och uppfyllt dina behov. Nån som kunnat acceptera och lugna också dina jobbigaste känslor, och som uppmuntrat dina initiativ och din självständighet. Istället för att vara först med att peka ut var du kom till korta. Då är jag glad för din skull och för de redskap du fått med dig. För mycket ofta gör de kärleken så mycket lättare.
Men om dina kärleksrelationer styrs av missvisande (och omedvetna) kopplingar mellan trygghet och det som känns bekant. Och om din hjärna (bland alla andra faktorer som är med i leken) tolkar denna koppling som en upplevelse av kärlek. Då är sannolikheten stor att du om och om igen finner dig själv i relationer som inte stöder ditt välbefinnande. Dysfunktionella förhållanden där ditt system, likt ett föråldrat dataprogram, feltolkar information i enlighet med gamla och förenklade modeller. Modeller som du en gång var tvungen att anpassa dig till, men som inte är i linje med dina mest grundläggande behov. Modeller, som dessutom har en benägenhet att aktivera olika slag av försvarsbeteenden i dig som varken tjänar dig eller din relation. Och därför bidrar till förhållanden som präglas av frustration och besvikelse. Istället för att stöda dig att tillsammans med din partner bygga upp trygghet och upplevelser av mening. 1
Så, javisst! När vi överväger huruvida ett förhållande kan fungera på långsikt, så ska vi inte enbart hänga upp oss på hur starkt vi råkar känna för den andra.
~~
För att du ska kunna nosa upp spår som leder till insikt om hur du själv fungerar är det viktigt att du utforskar dynamiken kring kärlek och attraktion i dina egna relationer. Se om du kan hitta mönster. Utforska din tanke och ditt känsloliv. Men också sinnesintryck, kroppsförnimmelser och stämningar som är kopplade till dessa tankar och känslor. För det är i dina nervbanor, i din biologi som avtrycken sitter, och som intrycken färdas för att sedan kopplas samman med mer eller mindre adekvata tolkningar. Och det tycks vara så att de rutter som dina nervbanor följer (och de tankar och känslor som uppstår till följd av dem) också och till en del avgjorts av sammanhängande intryck, upplevelser och tolkningar som tidigt ristats in i ditt medvetande. Så undersök vilka impulser kärleken sätter igång inom dig och vad den motiverar dig att göra eller vara. Men var också lyhörd inför det som aktiverar känslor och förnimmelser som du kopplar till kärlek och attraktion. Var ärlig! Vad fångar ditt intresse och hur känns kärleken i din kropp? Vilka mönster, bilder och färger har den väv i vilken kärleken flyter samman med trygghet och det som känns bekant? I ditt liv.
Ta det varsamt och gå långsamt framåt. Be om hjälp och stöd, och medkänsla. Ibland behövs det mycket tid, och det gör ingenting. För du tar dig an precis så mycket som är meningen åt gången.
Del 2. Parförhållandet som en spegel för det som du behöver allra mest
Att vara människa innebär bland mycket annat att en gång, som alldeles litet barn, vara totalt beroende av en annan. För sin överlevnad rent konkret. Men också känslomässigt och socialt. Därför att vi är sociala varelser, och för att de delar av vår biologi som styr vår förmåga att fungera relationellt behöver en och senare flera mänskliga speglar för att utvecklas. Någonstans i detta totala beroende föds också kärnan i vår sårbarhet, en slags fundamental rädsla för att bli övergiven. Och samlad kring denna kärna, och hur den formats av det bemötande vi fått i världen, ligger grunden för det som vi, om vi följer datasystemsliknelsen, kan kalla för vår unika programmering.
Vad aktiverar min rädsla för att bli övergiven? Hur lätt reagerar jag på den och i hur hög grad styr den min vardag och mina relationer?
Här i denna tidiga utsatthet har de linser slipats, genom vilka vi uppfattar världen och våra relationer, inklusive den till oss själva. Och om våra erfarenheter av trygghet i detta skede har blivit (alltför) förvrängda, är risken stor att också våra upplevelser av kärlek kommer att färgas av en djupgående stress och oro. Den kan ta sig uttryck i form av skuld, skam och osäkerhet, men gör inte nödvändigtvis mera väsen av sig än en underliggande ton. En ton som likväl skapar dissonans där du önskade att kärlek fanns (och kanske också finns!).
Kanske är det svårt för dig att helt slappna av i din älskades närvaro. Kanhända känns det helt omöjligt för dig att ens för en stund stänga ner lyhördheten för den andra och istället öppna dig och dela den du är inför din partners blick. Kanske är det helt otänkbart för dig att uttala - eller ens för dig själv lägga fingret på – det du längtar efter. Det som du behöver och det som du (inte) vill. Och kanske tenderar du att tolka den andras sinnesstämningar utgående från ditt ständiga tvivel på att du räcker till. Eller utgående från det som du uppfattar som ditt ansvar att behaga och vara till lags. Och möjligen får den ilska, sorg eller besvikelse som kroniskt molar i din själ regelbundet utlopp i beteenden, som du på efterhand ångrar men tror att du inte förmår kontrollera.
Då kan kärleken bli svår och snårig. Då kanske du uppgivet börjar se som ditt enda alternativ att undvika förälskelsen och relationerna. Då kanske din inre harmoni är som allra verkligast då du lyckas hålla den gudabenådade gnistan på avstånd. Men då kan också uppbrottet, hur svår och komplicerad närheten än varit, dra ner dig i den slags bottenlösa förtvivlan som kan jämställas med dödens förluster.
Det är här vi inte kommer vidare med den vältaliga relationsgurun. Han som säger att vi inte alltför mycket ska låta oss styras av det vi känner för den andra. Utan i stället fokusera på hur hen får oss att känna oss. Det är bara det att hur hen får mig att känna mig (bortsett naturligtvis från förhållanden där vi utsätts för fysiskt och psykiskt våld) många gånger har väldigt mycket att göra med mig själv och med den dynamik som vi tillsammans skapar. Det beror inte enbart på den andra.
En av mina favoriter, parterapeuten Terry Real, uttrycker det som så att det framför allt är två kriterier som avgör en hurdan partner vi väljer. För det första, resonerar han, dras vi till en partner, vars personlighet är tillräckligt lik den ena eller båda av våra föräldrar för att vi tillsammans ska kunna återskapa de mest återkommande men fortfarande olösta dramerna från vår barndom. Inte särskilt upplyftande, förstås, men träffsäkert. Den goda nyheten är att denna personlighet samtidigt är tillräckligt olik våra föräldrars för att de där gamla dramerna, i dynamiken med den andra, ska kunna utgöra grogrund för något nytt och sundare. Vad Real säger är att våra parförhållanden bär på en helande potential för de oläkta sår som de flesta av oss för med sig rakt in i dansen med vår partner. Och att vi kan använda oss av denna potential för att skapa en ny och tryggare version av kärlek. 2
Jag rekommenderar varmt Reals böcker. Han är en mästare i att motivera människor att tillsammans styra om en destruktiv parförhållandedynamik och istället ge varandra erfarenheter som motbevisar de farhågor vi bär med oss sedan alltför tidigt. Samtidigt är ett av Reals viktigaste budskap att vi måste släppa tanken på att vi har rätt att kräva av vår partner den slags kärlek som vi aldrig fick som barn. Det är ett nästan provokativt påstående, och det kan naturligtvis vara svårt att erkänna och ens få syn på. Även då det träffar mitt i prick. Ändå är det i den här insikten som vårt personliga inre arbete kan ta sig en alldeles ny riktning. Och skapa nya utgångspunkter för hela vår tillvaro.
Vi kan se på det som så, att det är när vi förälskar oss i och förbinder oss till den andra som denna älskade samtidigt förvandlas till och erbjuder en spegel för vårt eget inre. En spegel där de delar av oss själva som vi tidigt varit tvungna att vända oss ifrån och skuffa undan äntligen får tillfälle att visa sig. Inte för att det skulle röra sig om sidor som vi håller för värdefulla eller vore stolta över. Nej, här rör vi oss i rädslornas, ilskans, de kränkta gränsernas och de ouppfyllda behovens sumpmarker. Inte för att det skulle röra sig om den vi önskar vara. Nej, här ansätts vi av skammen och allt det vi lärt oss ta oss till för att projicera den på andra (via anklagelser, bestraffande tystnad, tillbakahållen kärlek, förnekelse osv).
Inte för att det skulle röra sig om det vi tror att gör oss älskvärda. Men för att kärleken inte nöjer sig med mindre än att lysa upp varje del av den vi är, också dom sidor som vi inte låtsas om. Och för att den längtan som kärleken bär på inte fogar sig i att enbart vissa sidor av oss, medan andra inte, förunnas privilegiet att komma in i värmen. Och bli älskade.
Du vet redan att ditt arbete inte består i att beskylla den andra för ditt eget obehag (fast du är så när som övertygad om att det vore fullt befogat). Du vet att du behöver undersöka de skuggsidor som visar sig i spegeln. Och du vet att du behöver komma underfund med hur du själv via dem bidrar till att återskapa det som smärtar allra mest. Men du glömmer lätt att lösningen inte är att istället fördöma och beskylla dig själv! Kanske är det för att ingen berättat att du har rätt att förstå vidden av det du en gång för länge sen var tvungen att klara dig utan. Och att det är viktigt att du får möjlighet att sörja och så småningom förlika dig med hur allt detta påverkat det lilla barn du en gång var. Hur allt detta format din egen (o)förmåga att känna dig trygg med kärlek och närhet. Och kommer att fortsätta göra det så länge du tillåter skuggorna styra dina relationer. Så länge du tillåter att barnet inuti regerar ditt liv från sin rädsla och skam.
Kanske ingen någonsin berättat att du inom dig bär på en förmåga att trösta och lugna detta förtvivlade barn. Och att du kan ge det trygghet inifrån. Kanske ingen berättat för dig om den inre trygghet som spirar och växer då du envist och segt bygger upp en relation till dig själv vars grundpelare utgörs av omsorg, närvaro, ansvar och medkänsla. En relation som stavas kärlek-till-dig-själv. Kärlek som i respekt och förtroende, men också som i värme, uppskattning och uppmuntran. Som i sunda gränser. I förhållande till andra men också så att du kan lägga band på impulser inom dig som skadar dina relationer, och dig själv! Och som i förmågan att känna igen, vara lyhörd inför och konsekvent hörsamma dina behov.
Kärlek som i det vi kunde kalla för en trygg anknytning inombords. Och som kanske är det modigaste och mest radikala någon någonsin kan odla inuti sig själv.
Modigaste och mest radikala därför att det är ett arbete som kräver en orubblig förbundenhet till vårt eget värde. Oberoende av yttre omständigheter och särskilt då vi tvivlar allra mest. Därför att det är ett arbete som uppmanar oss att sluta skylla på andra, och att ge upp det ständiga sökandet utanför oss själva. Därför att det ber oss om att bli vuxna på riktigt, och om att bli den trygghet för oss själva som vi kanske aldrig haft. Så att den del inom oss som bara är ett barn äntligen får slappna av. Och bara vara barn.
~~
Kärlek och attraktion bär på gyllene ledtrådar. Ledtrådar som oftast ger sig till känna där det skaver, irriterar och smärtar allra mest i mötet med den andra. Ledtrådar som via kringelikrokar i ditt inre landskap - i djupa skogar av tankar, känslor och stämningar, och i forsar som virvlar längs med dina nervbanor - för dig hela vägen in i sårbarhetens kärna. In i det ställe där du har möjlighet att etablera en medveten och varaktig kontakt till de sidor av dig själv som du alltför länge förskjutit och trängt undan. In i det ställe därifrån du äntligen kan börja skingra de rädslor och den skam som lagt sig som dimma över din tillvaro. Och där du mer än något annat behöver stanna upp för att lyssna och lära av allt som dessa känslor och tillstånd vet och kan om det som du behöver. Så att du så småningom kan börja ge det till dig själv. Och medvetet kan välja dom som du kan skapa det tillsammans med. Så att du kan blomstra i dig själv. Och slå ut i blom med andra.
Det är vad kärleken ber dig om. Att du lär dig att älska dig själv.
1. Resonemanget om hjärnans kopplingar mellan det som är bekant och det som är tryggt, och hur det i sin tur påverkar förälskelse, är mitt sätt att uttrycka det jag lärt mig de senaste åren via arbetserfarenhet, men också via en uppsjö föreläsningar, kurser och litteratur, som behandlar neurobiologi, anknytningsteori, trauma och olika typer av utmaningar i parförhållanden. Se t.ex. Stan Tatkins litteratur (särskilt Wired for dating från 2016, men också Wired for love från 2011 och We do från 2018) som är intressant och lättläst.
2. Se t.ex. Terrence Reals fantastiskt smarta och underhållande bok The new rules of marriage från 2007.
