Det finns situationer där vi reagerar på sätt som får oss att känna oss usla efteråt. Vi får höra att vi betett oss hetsigt eller oförnuftigt, och - kanske allra värst - att vi överreagerat. När vi tänker på det efteråt förstår vi inte alltid vad som hände. Vi söker mening och förklaring, och när vi inte lyckas hitta nån logik ansluter vi oss motvilligt till de andras sätt att se på saken. Men överreagerade jag verkligen? Vi skäms och är förvirrade. För nånstans vet vi att det bara är på ytan som en sån förklaring håller.
Så vad var det som hände?
Ett sätt att närma sig det här är att lägga märke till hur vårt autonoma nervsystem fungerar, på vilket sätt det spelar in i våra reaktioner och hur det påverkar vårt sätt att manövrera vissa situationer. Det här lärde jag mig en del om i somras, då jag gick en kurs med Kimberley Ann Johnson som bland mycket annat jobbar med somatisk traumaterapi. Så lätt, påpekade hon, begränsar vi vår förståelse av kommunikation till nåt som handlar om ord, nåt som utspelar sig mellan personligheter och hjärnor. Lika gärna, menade hon ändå, kunde vi betrakta samspelet mellan människor som ett utbyte våra nervsystem emellan. Hennes poäng var att våra nervsystem fungerar i enlighet med huruvida vi känner oss trygga eller hotade i en specifik situation. Och de bidrar, utgående från detta och på ett djupt instinktivt plan, till hur vi beter oss.
Då vi inser det här, har vi plötsligt en vidd av ny förståelse framför oss, så många nya röda trådar att börja nysta upp i vårt förhållande till oss själva och till världen.
För mig var det en hel del som klarnade då jag lärde mig mer om det autonoma nervsystemets olika grenar. Det finns nämligen vissa specifika känslor och funktioner i oss som automatiskt triggas beroende på hur vår kropp reagerar på, och gör sig färdig att bemöta, det som vi upplever som ett hot. Vissa av oss har en större benägenhet att kasta sig in i kamp – den kan vara fysisk, men också verbal – eller lägga benen på ryggen och fly. Det här är den mekanism som vi från engelskan känner som fight or flight. Andra rutschar däremot lätt in i ett slags förlamande tillstånd vars ytterlighet är total resignation inför det som upplevs som farligt. På engelska talar man om freeze. Ett exempel på det här är när vi först efteråt inser hur vi borde svarat, vad vi borde sagt i en situation där vi på något sätt känt oss utsatta och attackerade, men liksom förlorat talförmågan.
I kombination med dessa två grenar fungerar dessutom den del av vårt autonoma nervsystem som, beroende på om vi känner oss trygga eller under hot, styr våra upplevelser av tillhörighet och gemenskap respektive utanförskap och svek. Jag har inte lyckats hitta den svenska termen för denna gren som allt mer lyfts upp och tas i beaktande i förståelsen av mellanmänskliga relationer. På engelska är det i alla fall frågan om the social engagement nervous system. Otroligt intressant, tycker jag, är att man i detta sammanhang ofta pekar på en stark tendens att behaga som ett direkt svar på fara. Den mekanism som får oss att röra oss närmare det som är hotfullt, som får oss att försöka vara till lags istället för att stå upp för, försvara oss eller fly, kan alltså också spåras till ett rent instinktivt mänskligt plan. Ett klassiskt exempel på s.k. pleasing eller fawning är när en person stannar kvar i en nära relation som präglas av våld. Ett annat exempel är när vi till följd av en underliggande, inte alltid medveten, rädsla för att bli övergivna säger ”ja” fast vi vill säga ”nej”.
Allt det här utgör otroligt viktig kunskap när det gäller vår förståelse av relationsdynamik. Det är en av de pusselbitar som förklarar hur vi förhåller oss till och hanterar konflikter. Hur vi förhandlar och sätter våra gränser. Hur trygga vi känner oss i oss själva och i förhållande till andra. Och hur bekväma vi är med närhet och det beroende som är en del av att leva i en nära relation.
På instinktiv nivå, så att säga! Det första vi måste förstå är nämligen att det vi upplever som hotfullt inte bara är högst individuellt, utan dessutom sällan en fråga om förnuft och logik. Och samtidigt måste vi, som många redan framhållit, inse att syftet med våra instinkter framförallt är att göra oss uppmärksamma på och agera på sådant som antingen hotar eller skapar möjligheter för vår överlevnad. När vi dessutom en ambition om att leva ett lyckligt och meningsfullt liv måste vi däremot också kunna göra medvetna val, dvs använda oss av våra intellekt i kombination med kunskapen om och vårt eget medvetandegörande av hur vi fungerar. Som hela den människa vi är.
Så visst: Lita på dina instinkter, men gör det insiktsfullt!
Också här bär insikten om oss själva på stora och befriande möjligheter. För våra nervsystems sätt att reagera är delvis anpassat, dvs. det handlar om inlärda mönster. Det här betyder, för det första, att vi kan reagera på en situation som om den vore hotfull, därför att det finns något i den som vårt nervsystem kopplar till en tidigare händelse som faktiskt varit farlig. Med viss förenkling kan man säga att vårt nervsystem i denna stund ögonblickligen förbereder oss för fara och triggar igång ett handlingsmönster som en gång varit ändamålsenligt, och skyddat oss. Men som inte nödvändigtvis är funktionellt just i denna situation - här och nu.
Den goda nyheten är att eftersom reaktionen är inlärd så kan den också styras om! Bara att bli medveten om hur – och varför - de här olika mekanismerna funkar som de gör i just min kropp och i förhållande till olika situationer i min vardag är ett enormt och befriande steg. Redan detta kan ge oss ett helt nytt perspektiv på t.ex. det vi tenderar att undervärdera och förminska som ”överreaktioner”. Överreaktion i förhållande till vad, fullkomligt adekvat reaktion i förhållande till vad? Frågan, och så småningom det svar vi nystar upp, ger oss mera medkänsla med oss själva och med andra, och öppnar därmed portar för förändring. Portar som vi, med hjälp av en uppsättning olika övningar och tekniker, så småningom kan lirka upp och kliva in genom – när vi medvetandegör, reglerar, lugnar och så småningom också omprogrammerar våra reaktioner och system.
Aldrig så att vi skulle gå med på något vi inte vill! Men så att vi ökar vår kapacitet att handla – i världen och i våra relationer – på ett sätt som är mer i samklang med den jag är, med det jag vill eller inte vill, och med det jag behöver. Här och nu.
