Our longing lives in the unapproached regions of our lives. Because we are always trying to placate or outrun it, we rarely listen to what longing has to say. But if we can learn to treat that absence with reverence, as a place that is fully delated, readying to receive the very things it is missing, longing then becomes a call to the edge of the question we have for our lives. Am I in alignement with the great nature of things? Am I in service to that which I love, and which loves me? In showing us what is missing, longing is a siren calling us towards our true home.
Toko-pa Turner i Belonging, remembering ourselves home
Jag skriver ofta att självkännedom leder oss till en större förståelse av det vi behöver för att må bra, med oss själva och i våra relationer. Att den möjliggör en närmare kontakt med det vi drömmer om och längtar efter. Jag tror att vårt intresse för och omsorg om våra djupaste behov är avgörande för att vår längtan skall kunna ta sig en allt tydligare form, och göra sig hörd. Och att ju mer vi tillåter oss att känna in, ge utrymme för och respektera de här aspekterna av oss själva, desto oftare kan vi från en plats i oss som är sann ta emot och bemöta det som vår tillvaro för med sig. Vi gör oss tillgängliga för det som skapar sammanhang och mening, och det är som om små stigar inuti skulle veckla ut sig för vår röda tråd.
Att känna sig själv innebär annat också, och ibland måste vi dyka djupt och många gånger innan vi ens kan uppfatta det som vår längtan pockar på. Men det är livsviktigt att vi hörsammar den – förr eller senare. För vi projicerar så lätt och nästan omärkbart ansvaret för, till och med innehållet i, våra behov på andra. Ju envisare och mer ihärdigt vi projicerar, desto djupare sträcker sig sprickorna i vår gemenskap. Omedvetet driver vi oss själva ut i periferin, och utesluter oss från den tillhörighet som är grundläggande i våra liv. Tillhörigheten med oss själva och med dem vi älskar och behöver mest.
Vi tappar i tillit. I längden är det farligt.
Att gå till botten med våra behov är en process som ber oss lystra noggrant till de känslor som tonar i vårt inre, och våga följa till dess ursprung de harmonier vi får tag i. Vad väntar där vid känslans rötter, vad finns det där för mig att veta och förvalta, att bära ansvar för och värna om? När vi ger plats för dessa frågor och tar den tid som vi behöver, kan vi också med allt tydligare insikt styra och hantera våra ja och nej och kanske om. Och med allt större lätthet dra de gränser som förr av missriktade skuldkänslor var svåra att ens se.
Men visst, behov och gränser är ju också rörliga. De skiftar enligt sammanhang, och målsättningar, de skeden livet fört oss till, och hur vi mår och vem som står framför oss. De är inte ristade i sten, de lever och förändras. Men när vi ger oss tid att riktigt lyssna ser vi kanske ändå hur vi kommit att förväxla det vi verkligen behöver med sådant som vi vill, eller sådant som (vi tror att) vi förväntas vilja – till följd av kön, familj, och status eller vilken etikett det råkar vara. Jag tror det lönar sig att undersöka, nära granska hur min strävan efter vissa milstolpar i livet (som hus och barn och karriär, och någon att spendera livet med) ibland kan skilja sig från det behov av kärlek, stöd och omsorg, från det behov av ensamhet och lugn jag också har. Vad denna skillnad innebär för mig och verkligen betyder. Och hur jag väljer att hantera den, för det finns många sätt som funkar, fast bara några gäller mig.
Jag har också lärt att vi lätt misstar de behov vi har för olika metoder som skyddar mot vår egen sårbarhet. Jag menar strategier som håller oss på avstånd från vårt allra sköraste. Försvarsmekanismer som har en tendens att ingjuta i oss en slags bedräglig trygghet och ett falskt mod i vars kölvatten otåligheten, irritationen och tomheten virvlar. Jag talar om strategier som håller oss på ytan, men samtidigt förhindrar vårt ankar att stadigt finna fäste djupt i den källa som när oss och bär framåt. För sanningen är den att den nakna sårbarhet vi lärt oss sky som elden ihärdigt slår följe med våra djupaste behov. Den har sen länge slagit läger vid vår längtans port, men leder också in till det som skapar mening och till det ställe där det röda nystanet för längre, längre in.
Det är därför som det är så viktigt att jag frågar mig, om och hur min (bristande) förmåga att faktiskt hörsamma det jag behöver möjligen påverkas av min (välslipade) benägenhet att leva enligt högljutt klingande diktat i dissonans med den jag är. Ta som exempel det som gäller mitt alltid rådande oberoende, en aldrig sinande självtillräcklighet. Eller det som tvingar mig att ständigt ställa upp, vara till lags, behaga, lystra till de andra. Eller det som säger: Jag vet bäst, jag vet det som är rätt, och det finns inga tvivel. Men titta noggrant närmare igen, och fråga vad som händer, hur det känns, ifall du låter bli! Följ känslan till dess rötter, och vänta tålmodigt på nya svar. Att förvalta och ta ansvar för.
Vi måste lära oss om mycket ovisshet och kanske bara några entydiga svar. Men för att bebo det liv som genom åren och för oss kan kännas meningsfullt behöver vi, i något skede, vandra i de marker där behoven, drömmarna och längtan rör sig fritt. Med tålamod och tillförsikt, trots det som distraherar, trots förvirringen och projektionerna som inte hittat hem. I första hand, och sista, är det här en spårning av vår egen kraft, av det som gavs till oss att bidra med, och av det inre utrymme från vilket vi kan stiga fram. Det är på denna vandring som det oersättliga kan skönjas. Det som för mig är allra viktigast, som utgör gränsen för min flexibilitet, och ledstjärnan också då det är svårt och smärtan molar. Det kanske nog kan överleva kompromissen, för en tid, men inte utan djupa ärr på min kapacitet, på hälsans kraft, på kreativiteten och förmågan till kontakt. För det är här, ur denna jord, som budskapet om vem du är och friheten att vara den, för alltid sipprar fram. Och det är här den röda tråden ringlar, och tveklöst leder dit du är på väg.