Kärleken till en annan kommer ofta med förväntningar, särskilt då vi delar vår vardag. Vi förväntar oss av den andra ett visst beteende eller en viss attityd. I förhållande till oss själva eller till det som sker runt omkring. Vi förväntar oss att den andra skall förstå oss, veta och respektera hur vi vill ha saker och ting, ha på koll det som sårar oss och vara uppmärksam på det vi behöver. Någonting får oss att ta det som en självklarhet, kanske för att vi känt varandra så länge eller för att det finns vissa standarder som vi helt enkelt uppfattar som givna. Givna för att vi lever i en kärleksrelation, eller för att vi befinner oss i en viss tidsanda. Givna, för att vi bär på specifika erfarenheter som i vår egen tankevärld leder till entydiga slutsatser om vad vi behöver och inte.
Ofta bygger vi våra förväntningar på antaganden och gissningar om vad den andra egentligen vet och förstår om oss, ofta glömmer vi hur olika vi är. Alltför ofta är våra förväntningar outtalade. Inte sällan är de ens helt tydliga för oss själva. Innan det händer, som väcker vår smärta och vår besvikelse. Och det är här, i detta obehag - i denna känslomässiga sårbarhet - som så många av oss helt automatiskt går i försvarsposition. Det är här som vi blir benägna att skjuta ansvaret ifrån oss och möta den andra med beskyllningar och förebråelser, högljudda eller stumma. Vi gör det för att på något sätt skydda oss mot det som gör så ont, och för att det många gånger är det enda sättet vi känner till för att ta udden av vårt obehag. Men risken som vi mer eller mindre omedvetet tar här, är ändå att också den andra garderar sig, och samtidigt stänger ner möjligheten att med omsorg och intresse be om att få tillträde till det som sker i oss. Då detta händer ofta, och det blir ett mönster mellan oss finns risken att vi börjar driva bort ifrån varandra, och samtidigt ger ensamheten grogrund att slå rot.
Nånstans pockar den dystra tankeslingan om att den som inget förväntar sig, inte heller blir besviken.
Vi skall inte ge upp våra förväntningar. Mänskan är social till sin natur, ett jag som blir till och utvecklas i relationen till de(n) andra. Det här betyder bl.a. att vi för att på långsikt må bra, på ett mycket djupt plan behöver mänskor i vars närhet vi känner oss sedda och hörda. Att vi kan lita på att de bryr sig om det som gör oss gott liksom kan finnas till vårt stöd då vi är sårbara. Det betyder att vi behöver mänskor som vill stå vid vår sida, och som får oss att känna oss älskade och accepterade. Som vi är. Därför gör vi också bäst i att hitta sätt att leva på och mänskor att omge oss med som bidrar till att bygga upplevelser av den trygghet och den gemenskap som ger oss möjlighet att utan ursäkt vara oss själva.
Ändå vill jag fråga hur särskilt de där outtalade förväntningarna påverkar våra relationer. Hur de påverkar vår dynamik och vår inställning till varandra. För är det inte så att gränsen mellan det som förväntas och det som blir en skyldighet är påfallande otydlig? Och är det inte så att den andra sidan av din skyldighet blir min rätt att kräva, blir min rättighet? Om det är så här, och vi därför rör oss i en stämning som är kusligt lik den i en rättssal, behöver vi uppmärksamma och ge akt på i vilken mån våra förväntningar skapar avstånd till vår omsorg om, till tilliten och tacksamheten för varandra.
Och kanske inse klart att de sällan leder dit vi faktiskt vill – där vi känner oss sedda, hörda, trygga med varandra.
I sin kurs ”Living the Queen’s Code” menar Alison Armstrong att det här är en konsekvens av att förväntningar, när de förutsätter ett visst beteende av andra, sist och slutligen bara ger oss två (dåliga) alternativ; antingen underställer vi oss eller så motsätter vi oss. Emedan det första, på långsikt, kommer att göra oss arga, förnärmade, sårade och bittra, kommer det andra alternativet, i längden, att göra de andra arga, förnärmade osv. Att vi ändå fortsätter utsätta varandra för våra förväntningar - och sedan bestraffa eller ta illa upp då de inte infrias, eller besvaras på ett sätt som inte resonerar med våra önskningar eller behov – har, enligt Alison, att göra med att vi på något plan likställer det att vi ger upp våra förväntningar med att förlora (makten).
Alisons resonemang tilltalar mig. Delvis för att det belyser hur det djupt rotade vinn-eller-förlora-paradigmet i vår kultur (antingen kräver vi det vi behöver av varandra eller så blir vi utan) påverkar oss på ett mycket individuellt plan - samtidigt som det leder oss till hopplösa återvändsgränder där vi snarare ställs emot än ges redskap för att närma oss varandra (antingen underställer jag mig dig eller så motsätter jag mig dig). Alldeles särskilt tycker jag om Alisons tankeställare för att den påkallar nya sätt att förhålla oss till både våra förväntningar, till oss själva och till varandra. Kanske behöver vi inte göra oss av med dem. Kanske vi istället kan använda dem som den nyckel de är till större kunskap om oss själva. Kan vi lyssna till vad de berättar om oss? Vad de vet om det vi behöver för att känna oss trygga med och uppskattade av varandra, och vad som får oss att känna oss förbisedda, ignorerade, utsatta och kanske svikna?
Bortom om allmänna sanningar om vad som är rätt eller helt befogat att förvänta.
Vågar vi ta oss själva på allvar? Vågar vi öppna oss inför varandra och be om stöd, respekt och förståelse? Vågar vi lita på att den andra finns där för oss och har vilja att hörsamma de behov, de önskningar som ligger bakom våra förväntningar? Och vågar vi lita på att också vi själva kan ge oss det stöd vi kanske aldrig fått?
Vi behöver inte göra oss av med våra förväntningar, men vi kan använda dem som portar till oss själva. Som spegelbilder för vårt inre. Vi kan låta dem föra oss bort från generella måttstockar på vad vi rimligtvis kan kräva, och istället närma oss vår egen sanning om det vi önskar och behöver av varandra. Och kanske kan vi så småningom rensa våra förhållanden på de stämningar som sipprar in med kravens och skyldigheternas (o)uttalade vokabulär. Kanske kan vi fylla det utrymme som frigörs med modet att öppet och i förtroende kommunicera kring det som är på riktigt inom oss, ge våra förväntningar friheten att förvandlas till personliga önskningar, och ta emot de gåvor som vi ger varann.