Jag har en berättelse om mig och relationer. Den handlar om att det är svårt för mig att vara i ett kärleksförhållande, och om att det inuti mig finns djupa sår som lägger sig mellan mig och den kärlek som kunde vara min. Sår, som hindrar mig från att på djupet ta emot, njuta av och vila i den värme och uppskattning som finns där för mig. Det är en av de berättelser jag berättar om mitt parförhållande. Den har vidgat mitt perspektiv, hjälpt mig att skapa logik i tidigare obegripliga reaktioner och förgörande tankeslingor. Fått mig att på djupet inse vad det betyder när vi säger att vår partner ofta fungerar som en spegel för vårt inre. Och inspirerat mig att, istället för att överföra orsaken till mitt obehag på honom, vända blicken inåt och utforska det som händer i mig själv.
Det är också den här berättelsen jag har att tacka för den omsorg och den värme som jag med tiden har fått lära mig att ge mig själv.
Men det är fortfarande en berättelse. Och jag kan, istället för att låsa fast mig vid den, fråga mig om den fortfarande är sann. Eller vad som skulle hända om jag släppte den. Eller berättade den på ett annat sätt och valde att balansera om tyngdpunkterna en aning.
Det finns många andra berättelser som gäller min relation. Vissa handlar om min man, om vem han är och varifrån han kommer. Jag vill tro att de hjälper mig att förstå honom, och kanske att ibland ta lite avstånd, och istället för att ta allting så personligt hålla honom i medkänsla. Samtidigt fungerar de här berättelserna också som linser, genom vilka jag tolkar honom. Filter, som ibland får mig att klistra fast honom vid en sanning – som inte nödvändigtvis är hans. Eller som gör att jag inte hör det han försöker säga mig, inte ser det han försöker visa mig.
Våra liv består av berättelser. Via dem kan vi omfatta och hantera världen, placera oss själva och de andra i ett begripligt sammanhang, och skapa mening i och förhålla oss till det som sker. Via dem konstruerar vi vår verklighet. Det är så vi fungerar, och det är inget vi behöver ändra på. Men vi behöver komma ihåg att våra berättelser hela tiden påverkar vårt sätt att tolka och bemöta varandra, oss själva och världen. Och att de ibland förhindrar oss att se det vi behöver se. Det är särskilt när vi märker att vår vardag fylls av allt mera irritation, besvikelse och ilska, eller av en tomhet som får oss att känna oss allt mer distanserade från oss själva, som det är tid att syna de berättelser vi bär på. Och det är när vi inser att varje berättelse har sitt eget ursprung, när vi medvetandegör dess olika delar, som vi ger den möjlighet att leva och förändras.
Det är när vi står öga mot öga med en berättelse och inser att det är dags för den att ge vika och dö, som vi ger utrymme för något alldeles nytt att födas.
Det finns en uppsättning omständigheter som spelar in då vi konstruerar berättelserna om våra förhållanden. Parrelationen har i århundraden utgjort samhällets minsta (men kanske viktigaste) enhet. Det är klart att vår kultur och våra kollektiva trosföreställningar starkt påverkat det vi anser vara ett bra parförhållande, det vi håller för seriöst, sunt, acceptabelt och inte. Vi anpassar oss så gott vi kan, och skäms då vi upplever att vår vardag inte håller sträck med den kollektiva berättelsen – om det så handlar om ett behov av att få sova i ett rum som bara är ens eget, besluta sig för att inte skaffa barn, längta efter flera partners, eller någonting helt annat. Vi skäms och drar slutsatsen att det måste vara något som är fel på oss.
Allt det här kompliceras av att vi inte bara prånglas på färdigt skurna mallar för allt och in i minsta detalj. Vi lever dessutom i en tid som sjuder av perfektionism och en nästan tvångsmässig fallenhet för det extraordinära. I en sådan omgivning är det inte så konstigt att vi lätt tappar bort våra egna behov, och att vi liksom går vilse i jakten på att uppfylla förväntningar som kanske aldrig varit våra egna. Som kanske aldrig kan svara på det vi djupast inne behöver och drömmer om.
Och så har vi vår uppväxt, vår barndomsfamilj och den näromgivning vi då omslöts av, som med allt det de lärt oss om kärlek och tvåsamhet sipprar ut i och fyller upp våra berättelser. Med färdigt spikade ramar för hur och varför ansvaret för olika uppgifter ska fördelas mellan dig och mig. För vad vi kommer att uppleva som konfliktfyllt och svårt, och hur vi lärt oss att hantera det. För vilken betydelse jag ska läsa in i dina handlingar och reaktioner, och hur jag ska svara på dem. Det handlar om modeller som vi ofta införlivar och bär med oss in i våra egna kärleksförhållanden. Modeller som flyter ihop med våra egna tidiga känslomässiga erfarenheter och tillsammans från djupet styr den dans mellan oss, som vi kallar för dynamik. Vi kan dansa länge, många år, utan att reflektera över den koreografi vi följer. Utan att lägga märke till att den andra sällan dansar fel, men snarare följer helt andra instruktioner. Ett annat manuskript. En annan berättelse.
Våra känslomässiga erfarenheter, särskilt de vi hade som små, sprider sig också ut i våra kroppar i form av det som den amerikanska traumaterapeuten Resma Menaakem kallar för ordlösa berättelser. Det handlar om komplicerade neurobiologiska processer i våra hjärnor. De här processerna har också sitt finger med i spelet om vad vi tänker och hur vi känner, och har delvis liksom programmerats beroende på de erfarenheter och upplevelser vi bär med oss från vår (tidiga) barndom. De här processerna bär på ordlösa berättelser om våra allra första upplevelser av en nära relation och det beroende som alltid är en del av den. Av de ögon som speglat vårt lilla barns allra sköraste, och av det dagliga bemötande som vårt jag och vår grundläggande känsla av oss själva vuxit fram ur. Berättelser som vi kallar ordlösa för att de via vår biologi, via mekanismer i hjärnans anknytningssystem och vårt autonoma nervsystem, på ett rent kroppsligt plan påverkar hur vi förhåller oss till närhet i våra kärleksförhållanden. Och som på djupet av vårt fysiska väsen styr vår benägenhet att känna oss trygga, eller inte, i relationen till den vi älskar.[1]
Allt det här - det kollektiva, det individuella och det biologiska - utgör byggstenar för de berättelser, de manuskript, den koreografi vi ofta ganska omedvetet bär omkring på. Och följer i samvaron med vår partner. När vi ger oss tid att undersöka de trosföreställningar som ligger bakom våra handlingsmönster, våra strategier och våra tolkningar, medvetandegör vi samtidigt våra berättelser. Det är ett viktigt arbete, eftersom det hjälper oss att undvika ”onödiga” fällor, missförstånd och smärta, och liksom ger våra berättelser utrymme att leva och förändras. Men sällan ger vi ändå allt det här särskilt mycket uppmärksamhet förrän den dag då krisen är ett faktum. Den dag då vi inte längre kan kringgå våra svårigheter och konflikter, eller då det obekväma slutligen skavt osynliga sår i själen och vi börjat blöda. Den dag då det inte längre är ett alternativ att välja tryggheten i det som är bekant, trots att vi länge vetat att det inte gör oss gott.
Kriser är smärtsamma, de kommer med ilska, förtvivlan, besvikelse och sorg. Men mitt i stormen och kaoset bär de på en potential som kan vara porten till nåt nytt. En pytteliten glugg som, fast vi precist lagt märke till den, redan förmedlat vissheten om förändring och befrielse. Om den nya berättelse som äntligen resonerar med vår egen sanning och som vi har makt att själva skriva ner.
Det är när vi utvidgar vår egen förståelse och plötsligt ser vad som egentligen sker mellan dig och mig, som en gammal berättelse äntligen kan dra sig tillbaka och ge utrymme för en ny. Med det nya följer det som är okänt, det vars konsekvenser ännu vilar i skugga, och vi människor har som känt en tendens att sky det vi inget vet om. Därför måste vi vara varsamma med oss själva och varandra när vi står här vid bergets brant. Ja, vi behöver både mod och styrka för att trampa de stigar vi aldrig gått, för att hitta nya sätt att bemöta oss själva, varandra och världen. Men vi måste också acceptera och ge utrymme för det i oss som sörjer en förlorad trygghet, även om vi vet att det bara var en illusion. Det är när allt detta får finnas, som vi envist kan hålla fast vid den vår inre visdom som alltid vetat vad vi på djupet behöver och vem vi innerst inne är.
Den del av oss som vet att vi förtjänar kärlek - vad som än händer.
[1]Jag vill att du vet att jag här våghalsigt förenklar ett vetenskapligt område som går under namnet neurobiologi. Min avsikt är inte att förmedla detaljer kring detta oerhört fascinerande och komplicerade fält. Det som är viktigt för mig är att du förstår att de berättelser som styr våra kärleksrelationer inte bara är aktiva genom våra tankar, utan att de faktiskt styr oss från djupet av vår kropp. I min bloggtext Om överreaktioner och det autonoma nervsystemet hittar du en introduktion om våra autonoma nervsystem. Så småningom ska jag föda fram också en text om våra anknytningsmönster, men det får ännu vänta lite.