Visst är jag rädd för att du ska lämna mig. Ändå ber jag dig att göra det, om det är det du vill. För mig finns jag ju alltid kvar.
Ännu en gång befann vi oss i ett slingrigt samtal om dynamiken mellan två mänskor. Om den process som väckts av en av alla de utmaningar som en kärleksrelation kan föra med sig. För mig finns jag ju alltid kvar. Orden dalade djupt ner i mitt inre. Det var tilliten de förmedlade, den där tryggheten som möjliggjorde en beredskap att möta också det outhärdliga. Att bli lämnad. Ensam kvar. Det var ord som resonerade starkt i mig. De vibrerade av samma drivkraft som gjort självkännedom till mitt mest slitstarka verktyg i förändringsarbetet med parrelationer. För det är då vi är villiga att på ett allt djupare plan utforska det som äger rum inuti oss, som vi kan lära oss att respektera och lita på att vi också för oss själva finns där. Och det är då som vi på riktigt kan föra vår egen talan, och då som vi så småningom kan komma varandra närmare. Det är här som förändringen i våra relationer har sin början och det är hit den leder oss.
Paradoxalt, kan man tycka - att beskriva drivkraften för arbetet med parförhållanden med utgångspunkt i jaget. Det kanske låter som någonting i stil med ett ”jag behöver ingen”, en envis strävan efter självtillräcklighet och oberoende av andra. Likväl handlar det om att skapa förutsättningar för att vi verkligen ska våga hänge oss till den vi älskar. För vi behöver varandra. Och även om det sägs att kärlek kan förflytta berg, så gör den oss samtidigt så smärtsamt sårbara för just det beroende som oundvikligen följer med vår kärlek till en annan. Här blottas den vår skörhet som kommer sig av det djupt mänskliga behovet av att bli älskad, uppskattad och accepterad. Och det är när vi blir medvetna om denna skörhet - rädslan för att bli övergiven, inte räcka till - som vi så småningom kan finna och upprätthålla den tillit och den trygghet som För mig finns jag ju alltid kvar berättar om.
Ännu en motsägelse – att via sitt allra sköraste hitta sin egen stadga. Ändå är det så, att när vi blottlägger vår rädsla för att svikas och lämnas ensamma – den där skuggan som ofta blir så kusligt närvarande just med dem som står oss närmast – så är vi något mycket värdefullt på spåren. Vi befinner oss då i en mångbottnad process som erbjuder möjligheter att utforska det vi behöver och vill för att kunna leva det liv vi längtar efter. En process som bland mycket annat ger tillfälle att se det vi inte kan kompromissa med utan att samtidigt göra våld på oss själva. Och som så småningom öppnar för insikter om den vår egen flexibilitet som inte skapar utmattning, och den vår egen beredskap att stå till tjänst, finnas till för den andra, som alstrar glädje istället för bitterhet.
Som en röd tråd genom denna färd växer en allt djupare förståelse för att det är vi själva som bär ansvaret för det vi upptäcker. Genom att medvetet välja hur vi handlar i våra relationer och i förhållande till oss själva, hur vi prioriterar, och hur öppet vi kommunicerar till varandra kring det som för oss är viktigt, eftersträvansvärt eller svårt.
Allt det här utgör ett arbete kring det som ibland kallas för den egna inre kärnan, en slags mogen trygghet som på sikt gör det möjligt för dig att forma och omforma, förhandla och omförhandla din egen jämvikt mellan det du ger och det du tar emot. Det är en inre upptäcktsfärd på stigar som leder dig allt närmare den du är, allt närmare den frihet som föds då du börjar vandra sida vid sida med den du finner. Det är här som tryggheten i och tilliten till dig själv slår rot och börjar växa.
Filosofen Martin Buber säger att det är i mötet med en annan mänska, i det möte då vi verkligen öppnar oss för att se den andra, som vi kan lära känna oss själva. Det sägs också att de mänskor som betyder mest för oss fungerar som en spegel för vårt eget inre, och att ju närmare vi tillåter dem att komma oss desto mer utmanande blir det att förhålla sig till det som spegeln avslöjar. Våra egna rädslor och oläkta sår, vår egen osäkerhet.
Här ligger vägskälet till det avtag som leder oss närmare oss själva, och närmare varandra. Det är inte nödvändigtvis så lätt att vandra här. Men för att vi så småningom skall kunna tillåta oss att helhjärtat bjuda in den andra, tillåta oss att öppna upp för den kärlek som finns för oss, är det avgörande att vi tar av just här. Ju mer förtrogna vi blir med denna väg, desto bättre blir vi på att hitta tillbaka till det ställe där vi vet vem vi är. Där vi har omsorg och respekt för det vi behöver, samtidigt som vi känner igen det vi kan ge avkall på. Då kan vi, i stället för att ständigt vara på vår vakt, slappna av i våra förhållanden. Då kan vi, istället för att bekämpa det som skrämmer, börja odla och skörda frukterna av den kärlek, närhet och glädje som vi längtat efter.